Det här hände för ett halvår sedan, innan jag hade en blogg...
”Hej, hej! Hur är läget?”
Det är min jobbrekryteringsagent. Jag har väntat på det här telefonsamtalet hela dagen. Halva natten har jag suttit uppe med ett test i tre delar som jag var tvungen att göra för att försäkra mig om en fortsatt plats i rekryteringsprocessen till det uselt betalda jobbet som administratör för det suspekta företaget som behöver nån med svenska som modersmål till befattningen. Men det ligger bara ett stenkast från vårt hus och barnens skola och när barnomsorgen kostar 100 spänn i timmen per barn så är alla minuter värdefulla.
Agenten är en ung kvinna med käck, hastig röst och ett direkt sätt. Jag föreställer mig henne bakom skrivbordet i skyhöga klackar och skräddarsydd dräkt. Själv har jag har kaksmulor i drivor på min huvtröja som fallit ur munnen på min kak- och pratglada 2-åring.
”Nu har jag äntligen fått besked från arbetsgivaren”, säger hon, agenten.
Jag väntar spänt på besked, vågar knappt tro att jag kanske, kanske ska få komma på en anställningsintervju. Jag som knappt varit arbetslös en enda dag i Sverige, jag har väntat på att få komma på mitt livs första anställningsintervju i England i över ett år. Jag har fyllt i åtminstone 300 jobbansökningar på nätet. Suttit och svettats över hur man bäst översätter betyg i gymnasiet till engelska A- och O-levels och vad ens obskyra jobbtitlar kan tänkas gå under för engelsk beteckning.
Jag har skickat mitt CV till minst 15 olika medieinriktade rekryteringsbyråer, talat om att jag jobbat flitigt både som redigerare, reporter, producent, grafiker, pr- och reklambyråmänniska i tjugo år. Men inte ett ljud till respons förutom en handfull ”Tyvärr är du inte aktuell som kandidat till den aktuella platsen”.
Jag har sedan länge gett upp hoppet om att arbeta med det jag är utbildad till. Nu söker jag jobb som vad som helst. Och för en gångs skull är jag hoppfull: det här administrationsjobbet låter så simpelt att de säkert skulle kunna sätta en apa i den lediga kontorsstolen, bara den kunde tala svenska. Jag kan vara en svensk apa, bara de vill ge mig lite stålar.
Rekryteringsagenten harklar sig:
”Det gick jättenbra på testet, du hade massor av rätt både på den numeriska delen och på läsförståelsen.
”Vilken tur, jag var litet osäker...”
”Men det är personlighetstesten som arbetsgivaren är bekymrad över”, avbryter agenten.
”Arbetsgivaren tycker att det är besvärligt att du är så olydig.”
Jag börjar gapskratta.
”Olydig?”
Jag skrattar så att tårarna trillar och sjuksköterskorna tittar oroligt på mig där jag sitter och väntar på att min dotter ska bli klar hos doktorn.
”Förlåt, sa du, fniss, olydig?”
”Ja, vad är det som är så roligt med det?”
”Man kan väl inte säga att nån är olydig. Menar du allvar?”
”Vad menar du?”
”Det låter ju som om jag var en hemmafru från 20-talet, eller en hund. Olydig?”
”Ja, just det. Du fick massor av chanser på personlighetstestet att svara ja på att du tyckte att det var viktigt att följa regler och bestämmelser, men du valde att inte göra det.”
”Men jag skulle ju välja vilket av de fyra påståendena som passade bäst respektive sämst in på mig”.
”Ja.”
Så när det stod: ”Jag tycker att det är viktigt att få arbetet klart i tid” respektive ”Jag tycker inte om att förlora” och ”Jag håller alltid en deadline” så tyckte jag att de alla tre var mycket viktigare än att följa regler. Det låter så otidsenligt, som om man inte kan tänka själv.”
”Men du fick ju 14 försök på dig att svara ja på att du tyckte att det var viktigt med regler.”
”Ja, men jag trodde att man skulle vara konsekvent, jag svarade nej på den varenda gång för att ni inte skulle tro att jag var schizofren.”
”Är du det också?”
Jag tror aldrig att jag kommer att få nåt jobb i det här landet...
Wednesday 23 September 2009
Hästar har stora rumpor
Sagt av treåringen nyss när en normalstor häst gick förbi oss utanför stallet nära vårt hus: "Men vilken rumpa! Mamma, hästar har verkligen väldigt stora rumpor! Särskilt de svarta!"
Farliga Facebook
Jag får inget gjort för jag har fastnat i cyberrymden. Den stavas oftast ”Facebook”. Om ni vet vad jag menar är det bara att beklaga. Om inte – gå inte dit! Det är jättefarligt.
Man kan inte komma loss, man sitter som en idiot och tittar in i skärmen och skriver föga uttänkta saker på mer eller mindre nära kamraters interaktiva väggar. Och skrattar konstigt för sig själv under familjemiddagen över otroligt imbecilla och interna kommentarer man läst och skrivit. För att inte tala om konstiga gamla Monty Python-klipp man hittat på "Youtube" och frikostigt delat med sig av.
Jag gjorde i alla fall nåt vettigt: jag försökte sälja frilansjobb till trädgårdstidning, med motivationen att det fanns hemskt många fina statyer i den uttänkta trädgården i fråga och att Londons bästa high tea serverades där. Har jag hört i alla fall.
”Jo, det var väl roligt, men nu är det har faktist en trädgårdstidning. Vi skriver om trädgårdar, inget annat”. Aj fan. Måste läsa på och verka korpulent. Kompetent menar jag ju. Nu kanske jag äntligen får användning för min tegelsten till trädgårdsbok som jag av misstag fyndade på bokrean för ett decennium sedan.
Dagens filosofiska tanke: ingen. Bara Facebook.
Dagens klarsyn: Jag är usel på blomnamn. Tro om de verkligen vill köpa reportage av nån som inte kan skilja på tussilago och maskros?
Dagens klanteri: Jag stannade i matbutiken Waitroses garage i 1 timme och 33 minuter. Tre minuter för länge för att 90 minuters frislängen för kunder (man är väl pank och snål...) skulle gälla. Därfor åkte parkeringsbommarna inte upp. Därför blev tio bilförare jättearga när jag var tvungen att backa tillbaka och betala. Tio bilförare kan tuta väldigt högt när de gör det i korus. Man hör inte ens sin egen gråtande unge. Så går det när man försöker ordna med gratis parkering. Somliga straffar Gud med detsamma. Särskilt klantiga bilförare och mammor.
Dagens triumf: Jag klarade att se hela nyhetssändningen utan att somna en enda gång.
Man kan inte komma loss, man sitter som en idiot och tittar in i skärmen och skriver föga uttänkta saker på mer eller mindre nära kamraters interaktiva väggar. Och skrattar konstigt för sig själv under familjemiddagen över otroligt imbecilla och interna kommentarer man läst och skrivit. För att inte tala om konstiga gamla Monty Python-klipp man hittat på "Youtube" och frikostigt delat med sig av.
Jag gjorde i alla fall nåt vettigt: jag försökte sälja frilansjobb till trädgårdstidning, med motivationen att det fanns hemskt många fina statyer i den uttänkta trädgården i fråga och att Londons bästa high tea serverades där. Har jag hört i alla fall.
”Jo, det var väl roligt, men nu är det har faktist en trädgårdstidning. Vi skriver om trädgårdar, inget annat”. Aj fan. Måste läsa på och verka korpulent. Kompetent menar jag ju. Nu kanske jag äntligen får användning för min tegelsten till trädgårdsbok som jag av misstag fyndade på bokrean för ett decennium sedan.
Dagens filosofiska tanke: ingen. Bara Facebook.
Dagens klarsyn: Jag är usel på blomnamn. Tro om de verkligen vill köpa reportage av nån som inte kan skilja på tussilago och maskros?
Dagens klanteri: Jag stannade i matbutiken Waitroses garage i 1 timme och 33 minuter. Tre minuter för länge för att 90 minuters frislängen för kunder (man är väl pank och snål...) skulle gälla. Därfor åkte parkeringsbommarna inte upp. Därför blev tio bilförare jättearga när jag var tvungen att backa tillbaka och betala. Tio bilförare kan tuta väldigt högt när de gör det i korus. Man hör inte ens sin egen gråtande unge. Så går det när man försöker ordna med gratis parkering. Somliga straffar Gud med detsamma. Särskilt klantiga bilförare och mammor.
Dagens triumf: Jag klarade att se hela nyhetssändningen utan att somna en enda gång.
Tuesday 22 September 2009
Att flyga eller inte flyga Ryanair
Jag har hört från välinformerade kompisar som åkt på pumpen att Ryanair är omutbara. De tar extra betalt för allt de kan komma på, skidor, väskor, nallebjörnar och Fans moster. Men resan till Glasgow är så billig att jag inte kan låta bli att prova flyga med dem, även om jag inte gillar petimetrar. På SAS och BA har jag alltid lyckats le vackert och säga ”Men schyrre, det var ju bra några kilo för mycket...” och så har de låtit sig blidkats.
Så nu står jag här i passkontrollen och känner mig rätt osäker under armarna, för jag vet ju att jag kommer åka dit och få betala om jag inte fattat allt rätt. Har jag ett grams övervikt så åker jag på 400 kronor direkt. Om jag inte skulle ha checkat in online i tid så ryker ytterligare 400 kronor (fast det tror jag att jag klarat).
Jag har läst den kilometerlånga anvisningen om hur man följer alla regler, mätt och sparkat in sidorna på min väska (eftersom man sparar 400 kr på att bara flyga med handbagage på max 10 kilo med strikta yttermått som min gamla bulliga väska inte klarade), packat toasaker i genomskinlig påse, kollat att alla tuber innehåller mindre än 100 gram, satt min handväska inuti handbagaget och vägt hela rasket, 9.60 kg. Nu är det bara upp till bevis.
”10,7 kg” säger passkontrollanten när han väger väskan. Jäkla gamla badrumsvåg! Det suckas bakom mig i kön. Jag plockar jackan ur väskan och han väger om.
”10,4 kg!” Jag pular ner mina strumpor, trosor och en t-shirt i förtvivlan i fickorna och ska precis vålda in mina klackskor när passkontrollanten stressat ler mot mig och säger ”Äh, skit i det, det räcker!” och folk bakom mig pustar ut av lättnad.
Glasgow är precis lika coolt som jag har hört. Och har ett precis lika fantastiskt jugendarv som utlovat efter stadens berömde son Charles Rennie Macintosh. Fast det är också lika ruffigt som jag har hört. Men den konstiga blandningen gör Glasgow så skönt.
I en container gör jag fynd. Någon stollig typ som fått nog av allt vad Macintosh heter har hivat sin vackra jugenddörr och jag, som är en erfaren containertjuv, leker med tanken på hur fin den skulle vara i vårt skruttiga Londonhem. Då dyker den bestämde Ryanairkontrollanten upp som en liten serietidningsjävel på min axel. Han bara tittar outgrundligt på mig och rynkar bistert på ögonbrynen.
Samma kväll lämnar jag Glasgow, utan dörr...
Så nu står jag här i passkontrollen och känner mig rätt osäker under armarna, för jag vet ju att jag kommer åka dit och få betala om jag inte fattat allt rätt. Har jag ett grams övervikt så åker jag på 400 kronor direkt. Om jag inte skulle ha checkat in online i tid så ryker ytterligare 400 kronor (fast det tror jag att jag klarat).
Jag har läst den kilometerlånga anvisningen om hur man följer alla regler, mätt och sparkat in sidorna på min väska (eftersom man sparar 400 kr på att bara flyga med handbagage på max 10 kilo med strikta yttermått som min gamla bulliga väska inte klarade), packat toasaker i genomskinlig påse, kollat att alla tuber innehåller mindre än 100 gram, satt min handväska inuti handbagaget och vägt hela rasket, 9.60 kg. Nu är det bara upp till bevis.
”10,7 kg” säger passkontrollanten när han väger väskan. Jäkla gamla badrumsvåg! Det suckas bakom mig i kön. Jag plockar jackan ur väskan och han väger om.
”10,4 kg!” Jag pular ner mina strumpor, trosor och en t-shirt i förtvivlan i fickorna och ska precis vålda in mina klackskor när passkontrollanten stressat ler mot mig och säger ”Äh, skit i det, det räcker!” och folk bakom mig pustar ut av lättnad.
Glasgow är precis lika coolt som jag har hört. Och har ett precis lika fantastiskt jugendarv som utlovat efter stadens berömde son Charles Rennie Macintosh. Fast det är också lika ruffigt som jag har hört. Men den konstiga blandningen gör Glasgow så skönt.
I en container gör jag fynd. Någon stollig typ som fått nog av allt vad Macintosh heter har hivat sin vackra jugenddörr och jag, som är en erfaren containertjuv, leker med tanken på hur fin den skulle vara i vårt skruttiga Londonhem. Då dyker den bestämde Ryanairkontrollanten upp som en liten serietidningsjävel på min axel. Han bara tittar outgrundligt på mig och rynkar bistert på ögonbrynen.
Samma kväll lämnar jag Glasgow, utan dörr...
Subscribe to:
Posts (Atom)