Olydig svenska söker jobb

Det här hände för ett halvår sedan, innan jag hade en blogg...

”Hej, hej! Hur är läget?”
Det är min jobbrekryteringsagent. Jag har väntat på det här telefonsamtalet hela dagen. Halva natten har jag suttit uppe med ett test i tre delar som jag var tvungen att göra för att försäkra mig om en fortsatt plats i rekryteringsprocessen till det uselt betalda jobbet som administratör för det suspekta företaget som behöver nån med svenska som modersmål till befattningen. Men det ligger bara ett stenkast från vårt hus och barnens skola och när barnomsorgen kostar 100 spänn i timmen per barn så är alla minuter värdefulla.

Agenten är en ung kvinna med käck, hastig röst och ett direkt sätt. Jag föreställer mig henne bakom skrivbordet i skyhöga klackar och skräddarsydd dräkt. Själv har jag har kaksmulor i drivor på min huvtröja som fallit ur munnen på min kak- och pratglada 2-åring.
”Nu har jag äntligen fått besked från arbetsgivaren”, säger hon, agenten.

Jag väntar spänt på besked, vågar knappt tro att jag kanske, kanske ska få komma på en anställningsintervju. Jag som knappt varit arbetslös en enda dag i Sverige, jag har väntat på att få komma på mitt livs första anställningsintervju i England i över ett år. Jag har fyllt i åtminstone 300 jobbansökningar på nätet. Suttit och svettats över hur man bäst översätter betyg i gymnasiet till engelska A- och O-levels och vad ens obskyra jobbtitlar kan tänkas gå under för engelsk beteckning.

Jag har skickat mitt CV till minst 15 olika medieinriktade rekryteringsbyråer, talat om att jag jobbat flitigt både som redigerare, reporter, producent, grafiker, pr- och reklambyråmänniska i tjugo år. Men inte ett ljud till respons förutom en handfull ”Tyvärr är du inte aktuell som kandidat till den aktuella platsen”.

Jag har sedan länge gett upp hoppet om att arbeta med det jag är utbildad till. Nu söker jag jobb som vad som helst. Och för en gångs skull är jag hoppfull: det här administrationsjobbet låter så simpelt att de säkert skulle kunna sätta en apa i den lediga kontorsstolen, bara den kunde tala svenska. Jag kan vara en svensk apa, bara de vill ge mig lite stålar.

Rekryteringsagenten harklar sig:
”Det gick jättenbra på testet, du hade massor av rätt både på den numeriska delen och på läsförståelsen.
”Vilken tur, jag var litet osäker...”
”Men det är personlighetstesten som arbetsgivaren är bekymrad över”, avbryter agenten.
”Arbetsgivaren tycker att det är besvärligt att du är så olydig.”

Jag börjar gapskratta.
”Olydig?”
Jag skrattar så att tårarna trillar och sjuksköterskorna tittar oroligt på mig där jag sitter och väntar på att min dotter ska bli klar hos doktorn.
”Förlåt, sa du, fniss, olydig?”
”Ja, vad är det som är så roligt med det?”
”Man kan väl inte säga att nån är olydig. Menar du allvar?”
”Vad menar du?”
”Det låter ju som om jag var en hemmafru från 20-talet, eller en hund. Olydig?”
”Ja, just det. Du fick massor av chanser på personlighetstestet att svara ja på att du tyckte att det var viktigt att följa regler och bestämmelser, men du valde att inte göra det.”
”Men jag skulle ju välja vilket av de fyra påståendena som passade bäst respektive sämst in på mig”.
”Ja.”
Så när det stod: ”Jag tycker att det är viktigt att få arbetet klart i tid” respektive ”Jag tycker inte om att förlora” och ”Jag håller alltid en deadline” så tyckte jag att de alla tre var mycket viktigare än att följa regler. Det låter så otidsenligt, som om man inte kan tänka själv.”
”Men du fick ju 14 försök på dig att svara ja på att du tyckte att det var viktigt med regler.”
”Ja, men jag trodde att man skulle vara konsekvent, jag svarade nej på den varenda gång för att ni inte skulle tro att jag var schizofren.”
”Är du det också?”

Jag tror aldrig att jag kommer att få nåt jobb i det här landet...