Att flyga eller inte flyga Ryanair

Jag har hört från välinformerade kompisar som åkt på pumpen att Ryanair är omutbara. De tar extra betalt för allt de kan komma på, skidor, väskor, nallebjörnar och Fans moster. Men resan till Glasgow är så billig att jag inte kan låta bli att prova flyga med dem, även om jag inte gillar petimetrar. På SAS och BA har jag alltid lyckats le vackert och säga ”Men schyrre, det var ju bra några kilo för mycket...” och så har de låtit sig blidkats.

Så nu står jag här i passkontrollen och känner mig rätt osäker under armarna, för jag vet ju att jag kommer åka dit och få betala om jag inte fattat allt rätt. Har jag ett grams övervikt så åker jag på 400 kronor direkt. Om jag inte skulle ha checkat in online i tid så ryker ytterligare 400 kronor (fast det tror jag att jag klarat).

Jag har läst den kilometerlånga anvisningen om hur man följer alla regler, mätt och sparkat in sidorna på min väska (eftersom man sparar 400 kr på att bara flyga med handbagage på max 10 kilo med strikta yttermått som min gamla bulliga väska inte klarade), packat toasaker i genomskinlig påse, kollat att alla tuber innehåller mindre än 100 gram, satt min handväska inuti handbagaget och vägt hela rasket, 9.60 kg. Nu är det bara upp till bevis.

”10,7 kg” säger passkontrollanten när han väger väskan. Jäkla gamla badrumsvåg! Det suckas bakom mig i kön. Jag plockar jackan ur väskan och han väger om.

”10,4 kg!” Jag pular ner mina strumpor, trosor och en t-shirt i förtvivlan i fickorna och ska precis vålda in mina klackskor när passkontrollanten stressat ler mot mig och säger ”Äh, skit i det, det räcker!” och folk bakom mig pustar ut av lättnad.

Glasgow är precis lika coolt som jag har hört. Och har ett precis lika fantastiskt jugendarv som utlovat efter stadens berömde son Charles Rennie Macintosh. Fast det är också lika ruffigt som jag har hört. Men den konstiga blandningen gör Glasgow så skönt.

I en container gör jag fynd. Någon stollig typ som fått nog av allt vad Macintosh heter har hivat sin vackra jugenddörr och jag, som är en erfaren containertjuv, leker med tanken på hur fin den skulle vara i vårt skruttiga Londonhem. Då dyker den bestämde Ryanairkontrollanten upp som en liten serietidningsjävel på min axel. Han bara tittar outgrundligt på mig och rynkar bistert på ögonbrynen.

Samma kväll lämnar jag Glasgow, utan dörr...